Avelsfilosofi

Håller man en liten hotad ras så är det ett par enkla ”sanningar” som man får böja sig för. Att använda avkommebedömda elittjurar i stor utsträckning går ”fetbort”. Ska det finnas tillräckligt stor genetisk variation så att inte inaveln blir för stor så får man inte använda för få tjurar i aveln. Konventionell seminavel blir alltså inte ett alternativ. Man får även lov att ha ett system för att kontrollera släktskapen inom besättningen och rasen som man följer så att man inte hamnar i en inavelsåtervändsgränd längre fram. Ju större besättning man har desto större ansvar för att tänka framåt för rasens skull.

I en liten ras finns heller inget ”ensam är stark”, ett nära samarbete med dom andra djurägarna som håller samma ras via rasföreningen är i praktiken nödvändigt om avelsarbetet ska bli framgångsrikt. Den avelsförening jag är med i heter Svensk Fjällrasavel. I den har vi lagt upp ett gruppavelssystem på tre grupper beroende på hur avelstjurarna är släkt med varandra. Ett djur i fjällrasen grupperas efter vilken grupp fadern tillhör. Tanken är då att man till en ko/kviga tar en tjur ur en annan grupp än ur den som hon tillhör. Är hon efter en tjur ur grupp 1 så tar man en tjur ur grupp 2 eller 3 till henne som passar så gott man kan bedöma beroende på andra egenskaper.

Är tanken med parningen att det ska bli en avelstjur så ska man däremot välja en tjur ur samma grupp som den som kons fader tillhör. Gör man så får avelstjurarna sin far och morfar ur samma grupp och då blir dom inte nära släkt med en ko/kviga ur en annan grupp.

Inom fjällrasen har vi haft turen att förutom dom nya tjurarna ha ett ganska stort antal äldre fjällrastjurar med fryst spermalager som vi har kunnat aktivera igen och bredda rasen. Detta gör att vi har ganska stora och genetiskt breda grupper i gruppavelssystemet så vill man använda en tjur ur samma grupp som kons så innebär det inte nödvändigtvis att det blir inavel. Det är därför en god rutin att para/seminera dom bästa korna med tjurar ur samma grupp utifall att en eventuell tjurkalv skulle bli intressant för avel.

Fjällrasavel på gårdsnivå, så här gör jag!

Jag använder i princio alla fjällrasungtjurar som släpps ut från Svensk avel/Viking G. Beroende på härstamning och vilka djur jag har för tillfället så försöker jag få 4-6 dräktigheter med varje ungtjur för att förhoppningsvis få 2-3 kvigkalvar per ungtjur. Det har jag inte alltid lyckats med men det är få fjällrasungtjurar som jag inte haft döttrar efter sen jag startade.

Jag använder egna tjurar till kvigor och en del kor så att 40-60% av parningarna i besättningen blir efter gårdstjurar. Procentsatsen beror på hur många ungtjurar det finns på semin, få ungtjurar = mer användning av egna tjurar. Oftast blir det 3-4 egna tjurar som används under ett år, som regel stambokför jag alla tjurar jag använder med jag har gjort undantag ibland om det varit tjurar som blivit lite använda och sen av någon anledning blivit utmönstrade tidigt. Bedöms tjuren som intressant kan det hända att den avslutar sina dagar efter att ha samlats på sperma nere i Alebäck inom det ideélla arbete som föreningens medlemmar bedriver med Jordbruksverket som partner

De allra bästa korna semineras med rutintjurar från semin eller med äldre sperma från genbankstjurar om förhoppningen är att det ska bli en tjurkalv. Användning av genbankssperma begränsar sig till kanske 1-3 dräktigheter per år.

I praktiken innebär detta att jag sällan använder avkommebedömt tjurmaterial vilket ju kan verka tveksamt som en avelsstrategi. Men hos mig ligger tonvikten i aveln på att hitta tjurmödrar som ärver mjölk, starka kolinjer, och att till dom rikta släktskapsmässigt optimala parningar för att få fram lättanvända härstamningar på kommande tjurmaterial. Jag låter i princip alla kvigor kalva in och sen gallrar jag rätt hårt bland dom.

Jag försöker hålla ett relativt stort antal kofamiljer i besättningen, oftast runt 20st och ibland fler. Om nån kofamilj lyckas bra och får många kvigkalvar så är det av dom som jag säljer material i första hand, vilket kanske inte heller verkar så klyftigt. Men jag vill dels ha kvar ett stort antal kolinjer efter så många fäder som möjligt för att underlätta att hitta tjurmödrar i den egna besättningen för eget bruk och dels vill jag helst undvika att sälja skräp. Dåliga kor gör jag helst korv av.

Jag har ”specialiserat” mig på att försöka leta upp och föröka kolinjer som så långt man kan se bakåt i härstamningen stammar från Norrbotten. När jag startade märkte jag att de fåtal besättningar som hade fjällkor i Norrbotten snabbt minskade i antal och att deras kolinjer inte fanns kvar i andra besättningar. Så jag bestämde mig för att försöka ha en så stor lokal profil på min kobesättning som möjligt. Men jag bojkottar definitivt inte kolinjer från andra delar av Sverige men jag säljer hellre djur ur dom än ur Norrbottenslinjerna. Just nu 2009 har jag 13 kolinjer från Norrbotten, 7 från Västerbotten, 5 från Jämtland, 1 från Hälsingland och en från Dalarna. Jag har periodvis haft ett fåtal kor ur andra raser men för tillfället är alla andra raser ”slut” i lagårn för det är ju fjällkor jag gillar bäst.s