Kortfattad historik om fjällrasen!


Enligt modern forskning kring mitokondrie DNA så är norra Europas koraser släkt via två invandringsvägar till norden. Dels en sydlig ur vilken den gamla sydsvenska allmogekon/smålandsrasen stammar och även då rödkullerasen eftersom den är en obehornad rest av denna. Dels en östlig invandring ur vilken de tre Finska raserna, den Svenska fjällrasen, den Norska STN rasen och den Isländska rasen är komna.

När kom korna till Norrland?

När invandringen till Sverige av denna östliga kotyp skedde är svårt att exakt veta idag. Det vi vet om vi räknar baklänges är att Island befolkades av Norska vikingar på 800talet som medförde boskap av den östliga sorten till Island. Så redan då fanns boskapstypen etablerad i Norge. Detta omöjliggör i praktiken att den östligaboskapen kom in till Sverige landvägen över bottenvikskusten och spreds över norra norden den vägen eftersom man ännu inte kunnat konstatera bondebebyggelse där förrän framåt 1000 efter kristus. Det som återstår om man ska få in boskapen till Sverige den östliga vägen är då båttransporter via det som idag är Finland.

”Mittnordenteorin”

Den möjligheten verkar idag trolig med anledning av aktuella arkeologiska fynd som skett sista decennierna. Arkeologer talar idag om ”mittnorden” teorin som en sannolik kolonisationsväg för det vi idag kallar Norrland. Vid utgrävningar efter svenska kusten i Västernorrland och motsvarande kuststräcka i Finland så har man funnit lämningar av agrarbebyggelse som sträcker sig tillbaka åtminstone till tiden för kristi födelse. Kulturlämningarna är desamma på båda sidor bottenhavet vilket tyder på att man haft nära kontakt med varandra. En handelsväg finns belagd med detta område och Storsjöområdet i Jämtland samt vidare över till Trondheim i Norge.

Denna mittnordenteori möjliggör att boskap av denna östliga typ införts och spridits norrut i Norden och att den därav varit den förhärskande och blivit den som fördes över till Island när denna ö koloniserades på 800talet. Till viss del har den även spritts söderut till den stött på boskap av den sydliga invandringen. Någon exakt vetenskap kring vars gränsen mellan den sydliga boskapstypen och den östliga boskapstypen gick är inte möjlig att idag fastställa men antagligen gick den från norra Värmland snett uppåt ut mot kusten kring Hälsingland.

Vi kan i alla fall dra slutsatsen att den boskapstyp som lantraskon i Norrland skapats ur funnits här bortemot 2000 år och eventuellt längre, vi får väl se vad arkeologin kan lära oss där när nya utgrävningar kan göras. Det kan konstateras att det var full fart i Norrland medan man fortfarande simmade mellan holmar där Stockholm ligger idag.

Norrländsk lantras

Det Norrländska jordbruket har alltid varit präglat av kreatursskötseln eftersom det varit säkrare än växtodling. Fodertäkt på myrar och flödland har varit ett sätt att få vinterfoder till djuren ihop med lövtäckt och vartefter uppodlade landområden. Tidigt har skogsbete och fäbodbruk/säterbruk tillämpats då man velat skydda odlingarna kring bebyggelsen. Detta har format en nyfiken och ur betessynpunkt mycket effektiv lantras som verkar ha en inbyggd kompass och aldrig går vilse. Nödvändigheten av att få hem korna från skogen på kvällen för att kunna mjölka dom har även det vartefter danat en social och tillgiven koras som om den blir domesticerad som kalv är väldigt människokär. Djur som inte var intresserade av att leta upp bete och sen komma hem var helt enkelt dåliga djur i det gamla norrländska bondesamhället och hamnade först i kön när djur skulle slaktas för föda.

Varierat utseende

Det finns otaliga beskrivningar över hur varierat utseende den norrländska lantrasen hade. Svarta, röda, grå, vita, prickiga, skäckiga, sidiga, tigrerade, behornade, kulliga ja det går att finna exempel på vilket heterogent utseende som helst men däremot var dom relativt likartade till typen i det att dom var lätta i kroppen och inte så köttiga. En egenskap som danats av århundraden av sparsam vinterfodring för att ha kunna ha så många kor att släppa på bete till våren som möjligt. Stora muskulösa djur missgynnades av den skötseln och de anlagen försvann därför. Av många till Norrland uppresta sydliga ”avelsmän” misstolkades ofta den stora variationen som ett tecken på inkorsning av andra raser. Under mitten av 1800talet hade man experimenterat med införsel av andra raser till Sverige (stamholländeriverksamheten) för att den vägen förbättra den inhemska boskapen. Detta misslyckades dock i stort sätt och den största delen av de ca 400000 norrländska lantraskorna var i slutet på 1800talet utan inblandning av andra raser.

Aveln startar

Den svenska rasaveln startar på 1880talet med det såkallade ”Flachska premieringssystemet” uppkallat efter en kapten Sigge Flach på Prinshaga som kommit med idén att premiera tjurar av ”rätt typ” och ställa upp i byarna för att den vägen förbättra lantraskorna, man kunde som djurägare få olika premier för uppvisande av kalvar till premierade tjurar och arbetet skulle ledas av respektive hushållningssällskap. Varje hushållningssällskap fick rätten att bestämma vilka raser som skulle premieras i deras län. De fyra nordligaste hushållningssällskapen i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrlands län beslutade 1893 att endast premiera fjällrasen och tog på ett möte i Östersund 1893 fram ett dokument som beskrev hur man ville att en fjällrasko skulle se ut. Man började även länsvis föra stamböcker över fjällrasen som sen 1912 ersätts med en riksstambok. Avkastningen på den norrländska lantras/fjällkon när aveln startar låg ofta mellan 12-1400kg per år men varierade med utfodringen. När man provade öka på intensiteten i utfodringen blev spridningen större och de bättre korna producerade uppemot 2000-2500kg per år rätt snabbt ännu mer och kring sekelskiftet 18/1900 finns enstaka fjällkor som mjölkar 4000liter. Fetthalten varierade under året och var som högst på sommarens frodiga bete och som lägst på vinterns sparsamma utfodring. Medelfetthalten under ett år låg ofta mellen 3,6 och 3,8%. Levandevikten när aveln startar var inte stor och låg oftast mellen 180-250kg levandevikt. Men även den ökade snabbt då man förbättrade uppfödningen av ungdjuren och låg vid sekelskiftet på ca 320-380kg i avelsbesättningarna.

”Den vita kostymen”

Man beslöt 1893 att fjällrasen skulle vara vit med smärre röda eller svarta prickar på sidorna och att den skulle vara kullig. Man glömde dock bort en viktig passus om att om färgen på djuren började försvinna så skulle en kraftigare färgteckning speciellt på tjurarna vara att föredra så att inte djuren blev helt vita. Denna överenskommelse kallades ofta senare för den vita kostymen och skulle senare visa sig vara ett misstag. Nu var det inte ett unikt dumt beslut som bara drabbade fjällrasen. All tidig avel byggde på att nå en viss enhetlighet utseendemässigt både till typ och färg, man kunde inte tänka sig en ras med en heterogen /varierande färgteckning då var det helt enkelt ingen ras. Det är dessutom omvittnat att man upplevde de vita djuren med sina starkt kontrasterande mular och öron i svart eller röd färg som väldigt vackra.

Avelscentertävlingarna

De strängare reglerna för hur fjällrasen skulle se ut gjorde att bristen på enligt rastypen premierbara tjurar blev svår och man försökte råda bot på problemet bland annat genom att bilda tjurföreningar som skulle betjäna ett större antal kor. Man gav då förmånliga lån till tjurinköp där man efterskänkte större och större del av lånesumman ju fler år som tjurföreningen höll tjuren i ett brukbart skick. Tanken var att om avkomman till tjuren var bra så skulle en ny tjurförening ta över tjuren efter 4-5år. Detta var en nyordning i Norrland för tjurhållningen hade historiskt sett bara varit ett sätt att få korna dräktiga till minsta möjliga kostnad varför man oftast använt så kallade ”vintringar”. En vintring var en tjur född på våren som man hållit under uppfödning under en vinter och som sen på sommaren släppts med korna och betäckt dessa varefter han slaktats till hösten. Att hålla vuxna tjurar under vintern sågs som ett slöseri med foder som så väl behövdes till att hålla korna vid liv. Det var för att råda bot på denna tjurbrist som man 1903 utlyste Avelscentertävlingar. Besättningar om minst 10kor med en enhetlig typ och dokumenterad stam kunde ställa upp i denna tävling för att under två år testas avkastningsmässigt och avkommemässigt. En urvalsnämnd tog ut besättningar efter ansökan och vid tävlingens slut utsågs 6 besättningar till AC. AC-tävlingarna återkommer sen ca vart 5e år.

Att bli AC var lönsamt och borgade för en lönsam försäljning av avelstjurar och en kraftigt ökad omsättning på företaget. Totalt under perioden 1905-1939 är det 34 olika besättningar som får AC-status. 11 från Jämtlands län, 8 från Norrbottens län, 7 från Västernorrlands län, 4 från Västerbottens län, 3 från Gävleborgs län och 1 från Kopparbergs län. Som synes en skaplig geografisk spridning men avelsmässigt en enorm koncentration av fjällrasens gener till gener från Jämtland. Totalt stambokfördes det 4520tjurar i fjällrasens riksstambok fram till 1937. Inte mindre än 2250 av dessa tjurar hade en pappa som kom från några av de 69 aktiva kolinjer som användes i försäljningssyfte på AC,na. Totalt användes där 213 tjurar som tjurfäder till dessa 2250tjurar. 50 av de 69 kolinjerna kom från Jämtland och dom producerade över 1800 av de 2250tjurarna. Fram till 1927 leddes AC-verksamheten av statskonsulent Josef Ekelund och under hela tiden var det en starkt styrd verksamhet.

Endast en av de 34 besättningarna är AC hela tiden mellen 1905 och 1939och det är N-O Olsson Rösta i Jämtland. Från Rösta stammar även den största kofamiljen inom AC-verksamheten och även inom fjällrasaveln, Florastammen ur vilken 356 av de 4520stbf fjälltjurarna kommer. En annan besättning som nämns ofta är Anders Mattsons på Överbyn Brunflo som har de övriga två mest använda kofamiljerna, Mutter och Grevinna som tillsammans har 449 tjurar som på mödernet kommer ur dom. Överbybesättningen är mest känd för att det är från den som den största tjurlinjen inom fjällrasen, Pukelinjen stammar. Så AC-verksamheten formar fjällrasen mer än något annat på både gott och ont. Överbybesättningen lyfter fetthalten i fjällrasen på ett markant sätt under den tidiga aveln.

Könskörtelhypoplasin

Ett bekymmer som den statligt styrda aveln förde med sig var att det visade sig att med den vita färgen följde ett problem som kom endera via Mutterfamiljen eller via Pukelinjen. Det visade sig att när tjurarna blev nästan helt vita och inte ens öronen var helt färgade så saknades det ibland en testikel. Tjurarna betäckte lika bra och det blev dräktigt efter dom så problemet togs inte på allvar, men efter ett tag så började det komma tjurkalvar som helt saknade testiklar och då var det bara att ta det på allvar. Undersökningar startades och det visade sig att problemet hörde ihop med den vita färgen. Det visade sig vara ett recessivt anlag med ofullständig penetrans vilket betyder att djuret för att tappa en testikel eller äggstock måste få anlaget från både moder och fader samt ha lite färganlag. Det var alltså den ”vita kostymen” som orsakat problemet.

Några hypoplastiska djur med färg på kroppen hittades aldrig och man beslöt ta in tjurar från den norska systerrasen STN (Sidet trönderfe/Nordlandsfe) som var kraftigt sidiga i färgteckningen. Så i slutet på trettiotalet och början på 40talet importerades ett tiotal tjurar och några kor från Norge som spreds över landet och ihop med att man undersökte avelsdjuren och i stor utsträckning slaktade bort de som var hypoplastiska så fick man bukt med problemet. Men fortfarande gäller att det är oklokt att avla mot att få helt vita fjällkor, färg på kroppen må den vara svart röd eller grå är alltid att betrakta som nåt positivt. Sen 1940talet är det ett krav att för att få stamboksföra en fjällko så ska man ha ett intyg om att hon har två normalt utvecklade äggstockar. För tjur gäller att han ska ha normala testiklar och en mor med normalt utvecklade äggstockar.

SKB

1938 slogs fjällrasföreningen och rödkulleföreningen ihop under beteckningen SKB= Svensk Kullig Boskap. Sen kontrollföreningar bildats i Norrland så hade man bättre kännedom om avkastningen på fjällrasen och genomsnittet låg vid denna tidpunkt på ca 2500kg mjölk per år och ca 4.0%fett. Avkastningen hade i princip fördubblats som genomsnitt de första 50 åren sen aveln startade. Enstaka intensivt utfodrade fjällkor kunde redan då producera över 6000kg per år. Både fjällrasföreningen och rödkulleföreningen hade dålig ekonomi och hade dessutom samma konsulent anställd på var sin halvtid. Så mycket av ekonomiska skäl slogs föreningarna ihop. I stamboken fördes djuren in i en vit avdelning där fjällrashärstamningarna hamnade och en röd avdelning där rödkullorna fick vara. Naturligtvis fanns det en tanke om att man i tjurföreningar utan avelsbesättningar skulle växla och hålla tjur av ibland röd typ och ibland av vit typ men så skedde inte. Vare sig i avelsbesättningar eller bruksbesättningar skedde någon korsning mellan raserna annat än i enstaka fall. 1938 visste man ju heller inte om att rödkullorna och fjällrasen var så vitt skilda i släktskap som vi kunnat konstatera idag med modern DNA teknik. Istället blev utvecklingen en annan. Redan efter 20 år så började rödkullorna snabbt att minska i antal mycket beroende på att seminverksamheten i kärnutbredningsområdet (Dalarna/bergslagen) vägrade hålla rödkulletjurar tillgängliga för semin. De stora tongivande besättningarna som hängde ihop med bergslagsbruken typ Nyhammar och dylika sålde även av sina kor och la ned jordbruksdriften. Detta gjorde att avelsbasen snabbt minskade för rödkullorna. För den ”vita” delen av SKB så gick det bättre, i mitten av 50talet kom seminverksamheten igång i Norrland och med en gång blev Rossö gård i Nyland fjällrasens viktigaste anläggning.

Semin

Till Rossö och sedermera Norrlands tjurcentral (NTC) köptes äldre bra avkommebedömda tjurar in och startade upp seminverksamheten. Seminverksamhetens första decennium sammanfaller med den kraftigaste strukturomvandlingen av det Norrländska jordbruket som någonsin skett och redan efter drygt 10 år i mitten på 60talet så finns nästan inga tjurföreningar kvar utan NTC blir dom som via avelsledaren Stig Näslund styr över fjällrasaveln via kalvinköp och uppfödning av avelstjurar för insättning i seminverksamheten. Men SKB/fjällkorna trängs snabbt tillbaka av strukturomvandlingen och lantbruksnämnderna som med rätt hård hand styr över landsbygden i Norrland premierar rasbyte när utbyggnad till större besättningar sker. Allt sammantaget leder det till att man i slutet på 60talet får avelsmässig panik och börjar korsa in andra raser. Nu kommer SKB-begreppet bra till pass och utan större protester kan man gömma inkorsningen av västfinsk boskap bakom detta begrepp. Inkorsningen av SLB och SJB som görs med början 1969 och under 1970talet leder dock till stora protester och efter det att SKB-stämman 1973 antagit ett avelsprogram som byggde på korsningsavel så var det konstant inbördeskrig i SKB-föreningen.

Korsningskaos

1970 och 80talen är avelsmässigt att betrakta som korsningskaosens decennium. Fram till 1969 var 130 SKB tjurar insatta i seminverksamhet alla dessa var att betrakta som fjällrastjurar men sen bryter korsningshelvetet loss. Under dessa år används totalt 29 tjurar av 6 andra raser som tjurfäder inom SKB aveln utöver ett antal korsningstjurfäder och redan in på 80talet börjar det vara vanligt att SKB-korna innehåller 3-4 olika raser. Även de då inköpta SKB-tjurarna har samma problematik vilket gör att det är total slump som råder när man ska försöka avla på gårdsnivå. Det går aldrig att förutsäga vilken typ den kommande kalven ska få, ska den vara SLB-präglad eller få mycket av den finska typen eller är fjällrasen stark nog att slå igenom.

Fjällrasen räddas

Under hela tiden som korsningsaveln pågår så finns det djurägare som vägrar vara med på korsningståget, och tack vare att det finns bra avkommebedömda tjurar av fjällras att tillgå varav en del blir använda som tjurfäder inom SKB-aveln så går det att hjälpligt klara sig utan att tvingas korsa bort alla sina SKB/fjällras kor. Kravet är dock att man är en vaksam djurägare för många gånger är det så att seminören bara har korsningssperma att erbjuda när hon dyker upp. Även det faktum att vilken rasröra som än finns i tjuren så heter den SKB som rasbeteckning gör att många misstag sker ute på gårdarna när semineringarna ska göras.

I mitten på 80talet är trycket på NTC som nu bytt namn till Nordavel så stort att man tar fram en del äldre fjällrastjurar som tjurfäder för att tillmötesgå kraven på renrasiga fjällrastjurar med varierad härstamning. Det är dock bara frågan om enstaka insatta söner vilket gör att i början på 90talet nästan alla fjällkor är kusiner eller halvsyskon med varandra via tjurarna 708 Bill, 717 Kare samt halvbröderna 705 Sol och 6 Hoss samt 723 Figer och 726 Basker. Då startar världsnaturfonden projekt rädda fjällkon

Projekt Rädda Fjällkon

Sen slutet på 60talet så sparades ett mindre antal doser efter varje tjur som använts på Norrlands tjurcentral/Nordavel. Dessa doser efter äldre obesläktade fjällrastjurar började i liten skala på 80talet användas i de största fjällrasbesättningarna för att hålla inaveln stången. Lagret är dock inte oändligt utan kan ta slut om det inte används förståndigt. Den statliga genbanksnämnden under jordbruksverket köper in 17 av de intressantaste tjurarna för att inte all sperma ska ta slut innan nya söner efter dessa tjurar kan tas fram. WWF uppmärksammar situationen och ger en grupp lantbrukare medel att tillsammans med en veterinär samla sperma på gårdsnivå för att uppföröka spermalagret av härstamningsmässigt användbara tjurar. Under 1993 och 1994 sker samlingar ute på gårdarna och ett 20tal nya tjurar kommer fram den vägen. Från och med 1996 sluts ett avtal med Svensk avel och tjurarna skickas istället ned till Alebäck för att samlas på sperma där all sperma som samlats via PRF tas även över av jordbruksverket som sen 1996 har ansvaret för att bekosta de årliga samlingarna

Svensk Fjällrasavel

Som ett resultat av PRFs arbete bildas 1995 föreningen Svensk fjällrasavel som verkar för att bevara och utveckla fjällrasen för framtiden. De ändlösa striderna mellan korsningsförespråkare och fjällrasanhängare inom SKB-föreningens hägn tar då slut och fjällrasfolket bildar en egen förening som verkar än idag. Dagens avel sker i samarbete med Svensk avel och den vägen kommer 2-4 nya tjurar ut varje år, dessutom samlas varje år ytterligare 5 tjurar på Alebäck vilket tillsammans med användningen av egna tjurar ute på gårdarna ger fjällrasen en tillräcklig genetisk bredd för att kunna möta framtiden. Avkastningsnivån på dagens fjällras är som ett genomsnitt runt 5500kg per år med en fetthalt på ca 4,4% och en proteinhalt på 3.6%. Nivån varierar naturligtvis beroende på utfodringsintensitet och besättningar med avkastning över 7000kg ecm finns. Enstaka kor producerar idag 10000kg per år och rekordet för rasen är 13599kg ecm på ett år.

Vill du veta mer om dagens tjurar så sök vidare på svensk fjällrasavels hemsida!
Vill du prata med någon om fjällkor så kolla styrelsens telefonnummer och ring upp!