Rödkulleavel, vadan och varthän?

I förra numret av Rödkullan ville Gustav Larsson väcka tankar kring rödkullerasens framtid och hur man bäst skulle bevara den. Jag har medvetet hittills hållit mig borta från att föra fram åsikter om rödkulleaveln av ett par olika orsaker. Dels har jag haft fullt upp med fjällrasaveln och dess bekymmer och debatter under snart 20år. Dels så har rödkullerasens situation varit helt annars än fjällrasens p,g,a rödkullerasens litenhet när räddningsarbetet började och frånvaron av fjällrasens spermabank att ösa ur. Så det har aldrig funnits självklara paralleller att dra och torgföra med anledning av lärdomar från fjällrasaveln. Sen inte minst så känns det aningen förmätet att komma och tycka kring en ras och arbetet kring den när man inte själv tar aktiv del och drar sitt strå till stacken. Det är ju lätt att ”komma här och komma” när man inte behöver utföra nåt av det man säger. Men med allt detta sagt så tar jag mig nu rätten som medlem i rödkulleföreningen att föra fram mitt hjärtas mening kring denna fråga och hoppas att jag inte enbart trampar på ömma tår med mina åsikter utan kan bidra till att en debatt i denna viktiga fråga tar fart bland föreningens medlemmar!

Vad är det för rödkulla som vi ska bevara?

När Gustav listar upp de tre alternativen så är det första

”Bevara en ras så nära ursprunget som möjligt”

Jag tycker det är en väldigt bra utgångspunkt för ett bevarandearbete, så då är frågan.
Vad är då detta ursprung för rödkullerasen och är det bevarat? Ja jag anser att en alltför stor del av rödkullerasen avlats bort från det som jag anser vara dess ursprung, så det alternativet är snudd på borta idag! Men borde vara det självklara och går nog att nå med lite tur och hårt arbete. Vad är då rödkullerasens ursprung? Ja precis som för fjällrasens del så var rödkullerasen en utpräglad mjölkko som hade en utmärkt fodersökningsförmåga och lämpade sig bra för gamla tiders mjölkproduktion i bergslagen och södra norrland. Jag påstår utan att blinka att rödkullerasen med beaktande av storleken var landets bästa produktionsras vad beträffar mjölk under 30 och 40talet och det är den största skandalen någonsin inom svensk kreatursavel att den i princip fick tappas bort under de kommande decennierna. Ingen annan ras hade sådana imponerande produktionssiffror under så enkla förhållanden och dessutom en överlägsen hållbarhet. På 40talet så jämfördes rekryteringsprocenten i olika rasers avelsbesättningar och rödkullorna var överlägset mest hållbara med bara 10% rekrytering i snitt hos avelsbesättningarna. De andra raserna låg uppåt 20%.

Så för mig som är siffernörd och har läst allt jag kommit över om rödkullor inklusive stamböckerna så känns det lite svårt att se på dagens dikorödkullor och tycka att dom är bärare av arvet efter Sveriges en gång bästa mjölkras. Jag menar här inte att såra någon engagerad rödkulleägare och jag är väl medveten om de problem som rasen hade att möta med sin låga numerär så låt mig utveckla synpunkterna lite till innan du slutar att läsa.

Det som en gång har format rödkullerasen (och egentligen alla nordens koraser) är det faktum att man mjölkat henne och hållit henne för hennes mjölkavkastning. Det är krasst uttryckt bara så att det har aldrig någonsin i historisk tid (sen den vilda uroxens dagar) funnits nötkreatur i Sverige som inte mjölkats. Hade man inte velat åt mjölken så hade man inte gjort sig omaket att hålla kor med allt jobb som fodrades med fodertäkt och skötsel. Kött var alldeles för enkelt att få tag på via jakt för att man skulle ha det som en anledning till kreatursskötsel.
När man senare började odla mer så fanns behovet av dragkraft och gödsel så då adderades ytterligare anledningar att ha kor men starten låg vid mjölken och där har det blivit in till slutet av 1900talet.

I dag verkar det bland en del nytillkomna bevarandemänniskor finnas en utbredd uppfattning att djuren på landet var nåt som bara fanns och inte ägnades någon större tanke av allmogen.
Att man satte stor vikt vid den enskilda kons mjölkavkastning och i princip omgående började ett urval av djur baserat på produktionsförmågan är allomvittnat och egentligen helt självklart. Att urvalet var osäkert eftersom man inte visste vad tjuren ärvde eller överhuvudtaget kände till genetikens lagar är förvisso sant men ändrar inte på basfaktat att man gjorde urval. Fodertäkten för nötkreaturen var så pass betungande att man inte hur som helst kastade bort det foder som man med svett och möda för hand bärgat. Hade man så små omständigheter att man bara hade en ko så var man ju hänvisad till henne om hon var bra eller dålig. Men från den stund som man hade två kor så nog kan ni ge er på att man sparade kalven efter den bästa kon när tiden kom att man skulle föda upp en påläggskalv för det vi lätt glömmer idag är hur stor kostnad det var att föda upp ett rekryteringsdjur för gamla tiders småbönder. Allt foder som inte gick i till kor var helt enkelt missad mjölkproduktion. Så produktionsurvalet var från första stund en av de saker som formade raserna.

Sen tillkom automatiskt som alla som haft mjölkkor vet snabbt ytterligare kriterier för urval som också dom formade raserna. Mjölkbarhet, kalvningsförmåga, sjukdomsresistens, mjölksammansättning beroende på vad man gjorde med mjölken(smör eller ost), lättföddhet och många olika hanteringsaspekter som betesförmåga, lynne, vilja att komma hem från skogsbetet. Många av orden syns vara moderna ord men som gäller lika bra och kan appliceras på gamla tiders koskötsel.

Mjölkbarhet är ju självklart för en trögmjölkad ko är hopplös att ha i längden speciellt om man handmjölkar.

Kalvningsförmåga är en annan sak som man efter ett tag tvingades börja beakta eftersom kalven hade ett ekonomiskt värde som levande så hjälpte man till att förlösa en ko som hade en tung förlossning. Då blir det även ofelbart så att kor som hade dött i det fria överlevde på stall och sen blir det en av de faktorer man väljer efter. Ingen som varit med vid en riktigt svår kalvning väljer pålägg efter en ko som upprepade gånger haft svåra kalvningar.

Sjukdomsresistens ja det var ju självklart så att rackliga och ynkliga djur gav ett sämre utbyte och blev inte avelsdjur.

Mjölksammansättningen spelade stor roll för det utbyte man ville ha av sina kor. Sålde man smör eller ost så var det inte sagt att utbytet från korna var likadant. Jag för i min bok om fjällrasen fram betydelsen av kvinnorna när det gäller urvalet av kor till den egna lagårn. På de norrländska gårdarna var det ofta samma kvinna som ägde kon, mjölkade kon, förädlade produkten av kon, och försålde denna produkt. Kor var ett utpräglat kvinnligt husdjur och även skötseln av det, jag tycker inte tanken på en klok kvinna som ser skillnad i utbyte på mjölken från olika kor är så fantasifull.

Lättföddhet var av stor vikt i det gamla lantbruket. Man hade inte råd att ha för stora kraftiga djur som behövde mycket foder för att klara sig genom vintern. Ju fler kor man kunde ha på det foder man fick ihop desto mer mjölk kunde dessa ge att förädla produkter av på sommaren då komaten var gratis ur arbetssynpunkt. Baksidan av det är ju att lantraskorna i dag lätt kan bli feta om man felutfodrar dom.

Vad gäller hantering så är ju det en universell erfarenhet bland alla som mjölkar kor att kor ska ha ett bra lynne annars så är det inte roligt längre. En elak ko ska vara jädrigt bra om man ska vilja spara pålägg efter henne annars är det ”korvläge” för henne när sådant behövs. En nervös ko som sparkar ut stävan eller spannen är heller inget man vill spara på om man har ett val. Kor som ska gå på skogen måste dessutom vara villiga att låta sig vallas eller vara så läraktiga att dom självmant vill komma hem och bli mjölkade, samtidigt ska dom vara så tuffa att dom pallade med att stöta på rovdjur. Jag kan garantera att kor som inte vill hem även dom snart blir uppätna. För även om arbetskraften inte var dyr förr i tiden så fick det inte vara hur baklänges och orationellt som helst. Gick det att göra ett val som underlättade så gjorde man det.

Kontentan av allt detta är att en mängd olika urvalsprinciper bestämt vad som skulle bli kvar till nästa kogeneration långt innan det vi kallar för avelsarbete tog sin början vid förra sekelskiftet! Så det urval som format våra koraser är långt mer komplext än vad som först kan anas, och då är det tyvärr så enkelt att när man inte längre använder kon till det som man gjort när man format henne som tillexempel att man har en mjölkras som dikoras så vet man efter ett par tre generationer inte om man har kvar de egenskaper som man vill värna och bevara.

Varför funkar det inte att bevara en mjölkras som dikoras?

Eftersom det är mer än en parameter i urvalet och alla som provat avla mjölkor vet att det är ytterligt sällan en ko är ”bra på allt” så innebär det att även i en besättning som seriöst och konsekvent satsar på mjölkproduktion kommer det generation efter generation att födas fram enstaka eller flera kor som inte håller måttet som mjölkkor av en eller flera orsaker. Den genetiska variation som finns i en ras gör ofelbart så att djur som inte är bärare av de anlag som man förknippar med en viss ras ändock kan födas iden. Så om man vill bevara en ras så nära dess ursprung som möjligt så förutsätter det ovillkorlligen ett urvalsarbete. Obs inte ett inavelsarbete som är populärt i mer obskyra koföreningar!! En ko har runt 30000gener varav naturligtvis många är gemensamma mellan olika raser annars skulle dom ju inte kunna paras och få en fertil avkomma. Men nog många är olika mellan raserna för att vi ska få de där särskilljande dragen som definerar en ras. Då blir det så att när du blandar dessa så kan det bli en ”dålig giv” även om man trott annat när parningen gjordes. Ta bara som ett mycket enkelt exempel när du spelar kort och bara har 52 olika kort att variera, hur ofta har du fått samma hand två gånger i följd? Jag skulle tro att det inte är många gånger om ens någon!

Med det i minne så är det inte svårt att begripa varför vi kan få så olika resultat när vi gör parningar mellan samma ko och tjur flera år i rad.

Har det varit fel att spara sämre rödkullor som dikor?

Nej det har inte varit fel!! Vilket kanske någon tycker är konstigt mot bakgrund av det jag sist skrivit, men så är det. Rödkullepopulationen har varit så liten att för att den skulle ha en chans att öka rimligt snabbt så har man varit tvungen att behålla nästan alla friska hondjur i avel för att få upp numerären vilket varit helt nödvändigt för rasens fortlevnad. Eftersom man dessutom haft en stor osäkerhet i hur tjurarna nedärvt sig så kan men heller inte veta om man slår bort rätt ko och då får man vara försiktig med slaktandet. Det paradoxala är att en lågmjölkande ko kan ge anlag för bra mjölkproduktion, det låter knäppt men är tyvärr sant och gör ju att allt urvalsarbete blir svårare. En kos anlag kan bara säkert ses på hennes avkomma så därför vet man inte med säkerhet om en ko i en liten ras utan säkert bedömda tjurar är en ”bra” ko förrän hon fått bra döttrar efter sig! Tänk om allt bara vore lättare!!

Men med detta sagt så menar jag nu att rödkulleantalet är så pass stort att man om man vill bevara rödkullan som den mjölkko hon var måste börja att selektera mer. Jag ser härstamningar med tre och fyra generationer rödkullor som inte mjölkats och då har ”genblandningen” med automatik gjort att en del av dom (långtifrån alla) djuren hur mycket dom än har rödkullehärstamning dock med säkerhet inte bär på de för rasen typiska anlagen. Det allvarligaste är om man samlar sperma efter tjurar ur sådana härstamningar då är man väldigt långt ut på svagisen över djupt vatten!! Tyvärr så hör man ju heller inte så sällan om problem med rödkullor som är mer eller mindre tokiga efter att ha fötts upp som dikalvar och delvis finns problemet just i dikouppfödningen eftersom den domesticering som sker när man mjölkar kon och ger kalven mjölk inte uppkommer i dikobranschen. Men jag är efter år av kopratande och kotittande rätt säker på att det finns nog så gott om lynnesproblem kring rasen och att en del av detta inte kan botas annat än med 8gram bly mitt i skallen även om det låter brutalt. Urval helt enkelt!

Jag är ju med detta sagt väl medveten om de svårigheter som det är att få fram rödkullematerial som testats för mjölken och att men kan ha planerat för att samla en viss tjur på Alebäck men varit tvungen att ta en reserv av nån anledning så bli inte för irriterade på det jag skrivit utan tänk på vad ni vill att rödkullerasen ska vara i framtiden. En dikoras bland alla andra eller en mjölkras som jag tror är en möjlighet och en nödvändighet om inte barnet ska kastas bort med badvattnet.

Varför anser jag då att en mjölkras är mer värdefull?

Ja det är helt enkelt för att dikoproduktion är en modern produktionsform som passar bra i ett EU-bidragssystem som dagens, men det är och kommer att vara en parentes inom jordbrukshistorien åtminstone i norden. Kapitalinsatsen, miljöbelastningen och utbytet väger inte på långa vägar upp varandra. Utan miljöstöden för betesmarkerna så är dikoproduktion dödsdömt i Sverige om inte miljöförändringarna snabbt möjliggör betesdrift året runt i södra halvan av vårt land. För naturligtvis så är det möjligt att räkna hem dikoproduktionen om markpriserna är låga och man inte behöver ha maskiner för skörd eller stall för inkvartering, men är det så och kommer det framförallt att bli så? Jag tror inte det.

Jag tror att framtidens nötkreaturshållning kommer att innebära en mer extensiv mjölkproduktion än idag av den anledningen att jag inte tror att vi kommer att ha råd att ge sojaprotein till husdjur i någon större omfattning. Världens ökande befolkning och minskande odlingsbara areal kommer ofelbart att sätta stopp för dagens typ av mjölkproduktion baserat på importvaror. Men missförstå mig inte det kommer att vara väldigt viktigt att den där mjölkkon som till stor del kommer att gå på skogsbete/naturbete ändock mjölkar mer än det som en kalv behöver ha. Ett bevarandearbete av nötkreatur som inte arbetar med att bevara produktionsförmåga kommer är jag rädd att visa sig vara tämligen värdelöst den dag om 15-30år då vi på allvar måste börja ställa om vårt lantbruk. Ska rödkullan vara av värde för mänskligheten om 30år(vilket väl bör vara meningen med ett bevarandearbete) så är det ett par funderingar som måste tas nu. För gör vi som hittills så är hon värdelös till stor del om EU-bidragen ändras och det är väl inget att stå efter.

Den här debattartikeln blev nog lång för detta nummer, till nästa nummer ska jag återkomma med en arbetshypotes/förslag över hur man skulle kunna ändra på aveln en smula för att mer bevara det som den gamla rödkullerasen stod för och lämna dikospåret för jag tror det går rakt in i en framtida återvändsgränd även om det funkar nåt så när nu med nuvarande EU-regler

Robert Nilsson